Historien om när Maja provade jeans i strl 34

Måste bara berätta en ganska rolig jeanshistoria. Jag har provat massa jeans idag, mestadels på Zara där jag faktiskt hittade ett par som var fantastiska, dock för stora i midjan I STRL 36 (HALLELUJAH!!!). Nåväl, jag köpte dom inte. Utan tog ett par jättesnygga, ungefär likadana, men snyggare, lite dyrare och bra jeans i strl 34 och köpte dom utan att prova eftersom köerna till provrummen på zara är helt sinnesrubbade på helgerna. Sååå fullt. Och så tänkte jag att om 36:orna var såå stora i midjan måste ju 34 vara bra liksom. Så det var ju bara att handla tänkte jag och hostade upp pengarna.

Jag köpte dom alltså, utan att prova. Sen gick jag på H&M och provade lite saker och tänkte att jag provar jeansen där! Smart drag. Går in i provrummet och det är stekande varmt i provrummet. Drar på mig jeansen och märker att "oj, nu var dom lite småtrånga i vaderna, hoppsan" (det jag tänker egentligen är "ah, det här är ju inga jeans man tar på sig om man snabbt vill komma ur dom" eh). Aja tänker jag och drar vidare och det går ju ganska okej att få på sig dom. Försöker dra upp dom över rumpan, nix, GÅR INTE. Absolut inte alls, finns ingen chans, dom är sååå små. Jaha tänker jag och svär för mig själv över att jag måste lämna tillbaka dom (jag vet ju inte att det snart kommer bli jobbigare och viktigare saker att svära över, såsom att jag inte får av mig dom, men det kommer snart).

Jaha, så svär jag lite och börjar dra ner byxorna och ska försöka dra av dom. Nix. Fast. På plats så att säga. Går inte. Med inga medel. Försöker dra av dom genom att stå på dom och dra benen uppåt. Försöker dra i jeansbenet och svetten lackar. Inget funkar. INGET. Efter fem minuter börjar paniken på allvar. Folk utanför börjar säkert undra vad sjutton jag håller på med (står och flåsar och stånkar, samtidigt som jag bara har en fot i golvet (det är alltså det som ser) eftersom den andra har jag i luften eller på pallen och försöker dra av byxorna från helvetet). Jag börjar fantisera (det gör jag jämt när något oväntat händer, jag försöker hitta utvägar och vad ska jag göra "om" det händer) om hur jag måste hoppa ut i butiken och med rösten i falsett skrika hetsigt på engelska "DO YOU HAVE ANY SCISSORS?!!?". Och sen skulle alla titta frågande på blondinen med jeansen nere vid anklarna och svetten rinnandes över hela kroppen. Sen skulle alla låtsas att dom inte förstår engelska och skita i mig och jag skulle få hoppa hem med jeansen kvar vid anklarna... eh... ja, ta händelserna i förväg alltså, till mitt försvar kan jag säga att jag verkligen började få panikångest. Trångt provrum, fruktansvärt varmt och jeans som omöjligt inte går att få av... det säger ju sig självt.

Jag står i alla fall där och sliter och har mig (och nu kommer jag inte ens överdriva, det behövs liksom inte) i 10 minuter!!! TIO MINUTER!! Förstår ni panikkänslorna som drev omkring i min kropp. Läskig känsla. Jag kom tillslut ur byxorna efter några förstörda icke-existerande-långa-naglar och genomsvettig topp och håret ja, jag vet inte vad. Jag kom ur dom levande i alla fall. Känns bra. Inga mer sådana eskapader... på ett tag (ja, jag känner mig själv).