It keeps getting better

Okej, men nu sitter vi alltså på starbucks och Marit matar mig med banan. Jag är omgiven av fyra underbara tjejer (Amanda har inte kommit än och andra halvan av "paret" haha, Markus, är inte här)... som jag inte skulle klarat mig utan här i zürich. Hade jag inte haft dom att komma tillbaka till så hade jag aldrig klarat zürich. Fast det börjar bli bättre nu i alla fall. 

Synd bara att jag inte har någon dator hemma, men då har jag ju en anledning till att inte uppdatera min blogg i alla fall. Men det är ändå avslappnande utan dator... dubbade mtv-program, vad går upp mot det liksom ;)

Såhär ensam kände jag mig, ensam och deprimerad

Ojojoj. Nu tänkte jag ta tag i en slags uppdatering nu. Eftersom jag inte har någon dator här i zürich längre (virus) så tvingar jag mina kompisar spendera tid med mig här på starbucks så jag kan låna deras datorer och internet här. 

I söndags kom jag till zürich flygplats grymt sent. Hade inte sovit speciellt mycket natten innan, inte heller så mycket på flyget (eftersom jag hade en unge på ett år skrikandes i bakhuvudet) så jag var utmattad och förstörd. Deprimerad och ledsen. Ingenting var liksom riktigt bra. Tur att jag hade lyckats fixa resesällskap på tre pers.

När jag kom till zürich fick jag i alla fall vänta på spårvagnen i 12 minuter, där sjönk mitt humör ännu lite till. Att jag sedan släpade på en alltför tung (ja, jag hade övervikt men slapp betala) resväska (stor så jag skulle kunna bo i den) i snöslask, höll på att frysa ihjäl och ville gråta ohämmat (vilket jag lyckades hålla mig ifrån, zürichborna är nämligen lite finkänsliga)... gjorde inte saken bättre.

Sen kom jag hem till en tom och ensam, svinkall lägenhet. Suck. Sista andetaget. Orkar jag? Så ensam har jag inte känt mig på länge. Att jag sedan spenderade sista stunden innan jag åkte spårvagn med "paret" (madde o markus)... gjorde INTE saken bättre.

Tomt och ensamt alltså. Så var läget i söndagskväll. Och trött. Sen gick jag veta att jag skulle upp o jobba som vanligt. Blä. 

Sista kvällen i leksand...

Bloggen har fått vila i två veckor snart. Själv har jag gjort allt annat än vila. Usch vad stressigt det är med jullov. Nej... fy. Nu har jag i alla fall min sista kväll i leksand och jag ska ut med några favoriter... känns skitkul men samtidigt sorgligt. Jaja, jag har ju fina tjejer att återvända till i zürich numera!! Det gör det hela lite mer okej... annars känns mitt hjärta som om det ska gå sönder... men det vill ni väl inte höra på? Nu ska jag duscha, sminkas och äta en goooood middag med mamma o pappa, sen drar jag till Anna och sen blir det good old lucky, fyfan (jag måste få svära där) vad jag hatar lucky, VARFÖR BIDRAR JAG DÅ TILL ATT DERAS VERKSAMHET FÅR FORTSÄTTA? I don't know.

Har ni funderat på hur hjärtat kan värka?... hur fungerar det egentligen?