Såhär ensam kände jag mig, ensam och deprimerad

Ojojoj. Nu tänkte jag ta tag i en slags uppdatering nu. Eftersom jag inte har någon dator här i zürich längre (virus) så tvingar jag mina kompisar spendera tid med mig här på starbucks så jag kan låna deras datorer och internet här. 

I söndags kom jag till zürich flygplats grymt sent. Hade inte sovit speciellt mycket natten innan, inte heller så mycket på flyget (eftersom jag hade en unge på ett år skrikandes i bakhuvudet) så jag var utmattad och förstörd. Deprimerad och ledsen. Ingenting var liksom riktigt bra. Tur att jag hade lyckats fixa resesällskap på tre pers.

När jag kom till zürich fick jag i alla fall vänta på spårvagnen i 12 minuter, där sjönk mitt humör ännu lite till. Att jag sedan släpade på en alltför tung (ja, jag hade övervikt men slapp betala) resväska (stor så jag skulle kunna bo i den) i snöslask, höll på att frysa ihjäl och ville gråta ohämmat (vilket jag lyckades hålla mig ifrån, zürichborna är nämligen lite finkänsliga)... gjorde inte saken bättre.

Sen kom jag hem till en tom och ensam, svinkall lägenhet. Suck. Sista andetaget. Orkar jag? Så ensam har jag inte känt mig på länge. Att jag sedan spenderade sista stunden innan jag åkte spårvagn med "paret" (madde o markus)... gjorde INTE saken bättre.

Tomt och ensamt alltså. Så var läget i söndagskväll. Och trött. Sen gick jag veta att jag skulle upp o jobba som vanligt. Blä.