Haha, jag blir bara fulare och fulare. Jobbigt. Och tydligen piggare och piggare. Tog mig ett litet smärtlindrande piller och vips var jag på benen igen. Fråga Sanna. Jag kom hem, blek och jävlig. Ögonen hängde nere i naveln och jag var nära tårar. Jag myste ner mig med täcket i hörnet och låg i fosterställning ett tag. Låg och ojade mig (jag betedde mig som en man gör när han är sjuk) och hade mig ett tag. Grät nästan en skvätt också, eller så hade jag bara torra ögon. Nåväl, bestämde mig för att sluta spela martyr och tog en värktablett, en 20-minuter-senare-eller-så så tänkte jag precis säga till Sanna att "jag tror jag nästan mår bättre" och just då kom jag på att jag mår ju faktiskt bättre - all thanks to the painkillers.Så, nu har jag faktiskt ryckt upp mig lite här i kväll. Ätit har jag lyckats göra också. Samt lägga en ganska så nice ansiktsmask (se ovan).
Godnatt och vi hoppas alla på en bättre natt i natt, utan mina snarkningar (Sanna var INTE så nöjd) och utan smärta för min del och gärna inga otrevliga gäster på toaletten 6 a.m. in the morning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar