Stoppa in blodpudding i munnen pà mig...

... jag känner ändà ingen smak.

Idag tappade jag mina smaklökar nàgonstans när jag vaknade. Sà när jag och Sanna käkade lunch fick jag gissa mig till att det jag àt var gott. Jag kunde lika gärna ätit papper som jag lagt i blöt. Kanske inte, men ni förstàr principen. Sen när jag skulle laga kvällsmat àt mig själv blev det skojj. Jag kunde inte avsmaka min vegetariska pastasàs (med morötter och squash)... sà jag hällde i lite allt möjligt, soja, curry, paprikapulver, lite för mycket peppar tror jag (kände inte det när jag àt, men jag ràkade vicka lite för mycket pà burken), salt (fast sojan redan var salt) osv. Ingen avsmakning där inte. Lite ketchup och grädde hade jag i ocksà... haha. Undrar hur det smakade egentligen, själv har jag ingen aning. Känner verkligen inte ens minsta uns av smaker... stackars de som inte kan känna smaker, visst finns det sàna som är sà?

Igàr àkte jag ju pà den värsta förkylningen pà länge. Satt i min säng och nästan hyperventilerade, jag KUNDE VERKLIGEN INTE andas. Det var riktigt läbbigt. Kändes som om hela framsidan av ansiktet upptogs av snor (ursäkta den làga nivàn pà bloggen)... men nu är jag utrustad med kleenex, nässpray som jag köpte idag, idominsalva för min röda och torra näsa, mirakelpulver som jag löst i vatten (fixar förkylningen pà ett kick förhoppningsvis)... oooooch sist men inte minst.... tadadaaaaam!!! COSMOPOLITAN. Jaaa, helt sant, en svensk cosmopolitan damp ned i brevlàdan här i Zürich häromdagen. Älskade mamma! Àh vad lycklig jag var.