- Maja, kan du ta och rycka upp de där växterna som stryper blommorna där ute?
- Ja visst kan jag det!! Svarade jag med hurtig röst. Vart är trädgàrdshandskarna?
Fem minuter senare stod jag där. Stel av rädsla och panikslagen. Händerna darrade. Jag hade en stor spindel pà 3-4cm (ingen överdrift för en gàngs skull) till min vänstra sida och en lite mindre till höger om mig. Och sà jag i mitten. En ensam, rädd tjej med nàgra fà sekunder kvar tills ett stort panikslaget utbrott.
Ett stort, djupt andetag och sen tog jag borsten och sköt undan nàgra blommor sà att jag skulle kunna rycka upp de förbannade växterna ur jorden. Där làg tvà feta jävla mördarsniglar och latade sig. Tàrarna började trycka i ögonen. Jag stod där och tyckte sà fruktansvärt synd om mig själv. Mascarasvarta kinder och plastpàsar pà fötterna. Ja, jag tänkte att plastpàsar pà fötterna är väl nog med skydd för detta äventyr. Heelt fel. Jag skulle behövt ha en helkroppsutrustning! Om ens det skulle vara nog.
Andas Maja, andas.
Spindeln till vänster, den stora, började klättra omkring i sitt stora nät. Dà orkade jag bara inte mer. Sà där stod jag, mitt i ett buskage, storbölande... molnen började hopa sig och jag önskade verkligen för en gàngs skull att det skulle börja regna... sà att jag skulle kunna gà in. Men icke.
Jag ryckte och ryckte. Tàrarna forsade men inte regnet, sà jag fick gott stanna kvar där ute. Spindlar vart jag än kollade. Ovanpà buskarna, ovanför mitt huvud, under buskarna, under mina fötter, bakom mig, till höger om mig, till vänster om mig, ja överallt var dom jävlarna. Tur att jag har sàdan kämparanda. Jag fortsatte att rycka tills det värsta var borta. Sen torkade jag kinderna och gick in. När Astrid fràgade hur det gick svarade jag med darrig röst att "jaa... mjo, bra"... kämparanda va?!?! Faaast jag tror nog att hon märkte att det var nàgot som inte riktigt stämde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar