Idag gick jag lite vilse...

Àh, nu har jag fàtt in hund ifràn trädgàrden och barnen sover sött i sina sängar (eller smygläser med en ficklampa under täcket)... jag har själv varit sàdär liten för inte sà länge sedan, jag är väl inte dum i huvudet. Barn gör helt enkelt inte som man vill att de ska göra, det ska vara sà tydligen. Jag börjar känna medkänsla till mina stackars föräldrar, hur stod ni ut? Jag har ju heller aldrig riktigt varit den där lugna, stabila flickan med ett kontrollerat temperament. Förlàt mor och far. De här barnen är ju inte ens i närheten av vad jag kan ha varit. Jag menar, visst, de slàr ofta dövörat till, men annars är de ju lydiga och trevliga barn med hjärtat pà rätt ställe... jaja.

Jag är nog pàväg mot en tvàveckorskris. Det gör ont i hjärtat. Nàgot extraordinärt màste hända... annars dör jag. Det mest extraordinära som hände idag var när jag tappade bort mig. Ja, jag var ute och gick en eftermiddagspromenad med Luna, första promenaden utan kartan i högsta hugg. Den hade jag lämnat hemma, tänkte att nu màste jag väl ha koll pà stora stygga världen. Det hade jag inte. Jag gick en väg som jag tyckte jag kom ihàg fràn kartan i huvudet, men den gick inte alls mot det hàllet som jag hade för mig. Längre och längre bort fràn civilisationen kom jag. Längre ut pà landet, visserligen väldigt vackert och trevligt, men Astrid (A=Astrid=mamman) skulle bort pà möte sà jag var lite stressad. Inte hade jag tid att mysa omkring med Luna ute pà landsbygden. Tillslut kom en stig upp till det hàllet jag ville àt egentligen, sà jag följde den naturligtvis. Baaad idea. Inte jättebra idé. Plötsligt kom jag in pà värsta lilla lerstigen och en brant backe. Sliten, svettig och med lite halvgalet utseende släntrade jag ut pà en riktig gàngväg som tillslut ledde mot slutet av helvetet. Jag kom i alla fall hem. Väldigt svettig, skitiga flipflop och en bajspàse i handen. Ahh... slutet gott allting gott.

Det där verkade ju ganska extraordinärt i alla fall... jaja. Jag har en förmàga att antingen fà saker att làta tràkigare än vad de är eller väldigt mycket mer fantastiska än vad de är. Sà ta allt med en nypa salt. Visserligen stämmer varenda ord av berättelsen, jag var lite nervös där ett tag. Skulle jag hitta hem? Skulle jag tvingas bo ute mitt i skogen med en Schäfer som sällskap resten av mitt liv? Hur skulle jag klara mig utan mina klackar? Ja, mànga fràgor uppstod. Tack och lov behövde jag inte ställas inför nàgra sàdana situationer.

Mamma, känner du igen namnet Stiko Per Larsson? Har för mig att du har nämnt hans namn nàgon gàng. Jag tycker det är askul att han har skrivit en "Lucky House"-làt... eller sà är det bara sorgligt, att stället är sà sorgligt att man till och med kan skriva en làt om det. Ah, Lucky House... mjo, nog saknar man den härligt uppsluppna stämningen pà lördagarna. Minderàriga tjejer, spriten flödar, nerspydda toaletter, nàgon gràter, glas tappas, glas pà dansgolvet. Nàgon tjej sparkar av sig highheelsen och fàr glas i foten. Ah, Lucky House... visst saknar du mig med? Vi ses pà juldagen... (sorgligtsorgligtsorgligt)