Om 24 timmar är jag i Leksand!

Puuuuh. Kan den här skiten vara över snart? Nu har hon som vi hyrt lägenheten varit här och jag har mött döden i vitögat. Trodde jag. Det handlade om den säng som råkade gå sönder typ första veckan, den bröt ihop ordentligt för en månad sen, har vi sagt något till henne? Neeeeeeeeej. Skjut upp problemen tänkte vi, vi kan säkert fixa det. Mmm sure honey. Höjde hon ens ett ögonbryn? Nej, hon och hennes pojkvän var som två sötnötter som bara "aaahaaaa mhmmm, men jo det kan vi säkert fixa"... Jag ville gråta av lycka, en tyngd stor som jag vet inte vad har lyfts från mina axlar. Ingen ny säng att köpa. Hallelujah.

Imorgon äntrar jag flyget 6.50 och sen så drar jag mot leksand och kallare grader. När jag läste -17 grader i Leksand härom natten undrade jag vad sjutton jag är på väg att göra. Men jag får tänka på hur mycket jag saknar min familj! Och vänner såklart... och julgran och julmat.

Jag lämnade av Sanna i morse också, sinnessjukt jobbig känsla att åka tillbaka in till stan, helt ensam. Jag kände att jag ville förstärka känslan av ensamhet och lyssnade därför enbart på ledsamma låtar. Jihoo tänkte jag, vältra mig i min egen ensamhet medan jag kan.

Tack och lov är jag inte helt ensam i zürich ikväll, någon slags tröst i allt misserabla. Wow, jag lyckades faktiskt få ihop något slags inlägg här, har ju inte hänt på några veckor. Hurra för Maja. Ciao.