Började dagen med att gå upp ur sängen halv tolv. Mitt liv känns inte så viktigt nu så jag försöker sova bort så mycket tid som möjligt. Att jag sen var uppe till ett i natt var väl också ett skäl. Sen låg jag framför datorn och dödade ytterligare några timmar av mitt liv till mindre vettiga saker. Käkade pasta med pesto-rosso till lunch, det finns alltså ett alternativ till den vanliga peston. Känns bra att veta inför höstens alla luncher hos familjen Mårtensson/Hård (på tal om det så har jag ingen aning om vilken min nya adress är, skumt).
Efter sminkning och ett försök till att klä på mig någorlunda okej kläder (hum, ett vanligt fenomen, jag shoppar alldeles för mycket för min budget men har ändå inga kläder att ta på mig, visserligen ligger största delen just nu i nya lägenhetens förråd och möglar, men ändå) så bestämde jag mig för att möta världen.
"VÄRLDEN LIGGER FRAMFÖR MINA FÖTTER" - skrek jag påväg mot tramet. Nej, det gjorde jag inte. Men ungefär den tanken försökte jag ha i mitt huvud (ja, mamma, jag försöker tänka positivt i min vardag). Tog sedan en rask promenad (jag tycks inte kunna göra något annat än powerwalka/gå en rask promenad vart jag än ska, det finns ingen lugn gång i mina fötter) längs limmat och hamnade på Starbucks. Tog mig en islatte och placerade mig i stolarna utanför. ENSAM-MYS.
Ja, och jag kände mig faktiskt som Sanna en gång sa "Ensam, cool och mystisk"... INTE! Jag kände mig snarare utanför samhället. Åtminstone de första fem minuterna, sen kom jag på att det här är ju rätt okej ändå. Jag sippade på min islatte, solade benen (samtidigt som jag satt med korsade ben så ni kan ju tänka er hur cool bränna jag har nu (sarkasm) och kjolkanten gav också en snygg kontrast på mina ben) och läste en bok.
Sen fick jag sällskap av en annan ensam man som också satte sig med en islatte, korsade ben och en bok. Kändes bra med lite sällskap...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar