Det börjar på lördagskvällen, absolut inte ett helvete men där börjar historien. Nåväl. Jag träffade upp alla från zürichgänget och vi hade en underbar middag på östermalm med rosé. Sedan hamnade vi på söder och sedan hamnade vi på F12 i stan. Jag dansade som aldrig förr och fick sota för det, uppsvullna och smärtande fötter hela söndagen. Men så står vi i alla fall där på dansgolvet och helt plötsligt uppenbarar sig en lång blond kille framför mig. Sekunderna går... tick tack tick tack (varför tittar han sådär på mig och vad vill han?!) "Känner inte jag igen honom" - tänker jag. EH JO, det borde jag ju ha gjort på en gång. MIN BROR! Visserligen hade vi talats vid tidigare under kvällen och bestämt att han skulle dit men jag trodde väl att vi skulle höras när han väl var inne. Men där stod han och tillslut började min hjärna arbeta och "Nämen!" och så kastade jag mig om halsen på honom. Natten tillbringades hos min bror som fick ha två flickor i sin säng, inte illa. Mycket varmt. Svullna fötter. Livet lekte. Väldigt trångt. Här myntades även uttrycket "Balettmaja" på grund av mitt otroligt graciösa sätt att föra mig. Och jag sov ungefär 1,5 timmar. Vaknade klockan sju av att Oskars mobil gick igång. I den stunden kände jag nästan att det var värt att missa flyget, men icke.
Som den kämpe jag är så pallrade jag mig upp och började stöka omkring. Lyckades sminka mitt sömndruckna ansikte och fick på mig gårdagens kläder (eftersom mina två resväskor stod på centralen i ett skåp så var det det enda jag hade att tillgå). Jag kände mig alltså som en vacker prinsessa... eh (läs med sarkasm). Svettig och inte en borste i syne, jag såg ut som ett troll. Påsarna låg som de skulle under ögonen.
Väckte Sanna som sovit där och tillsammans tog vi oss till centralen. Fick ut mina två väskor och åkte med Arlanda express till arlanda (eh ja, det säger väl sig självt). Satt och slumrade till hela tiden, nickade åt alla som gick förbi. Tillslut somnade jag så hårt att jag föll med överkroppen mot knäna och gav hela vagnen ett par härligt underhållande 20 minuter. Kom till Arlanda och skulle checka in. Längsta kön på hela Arlanda naturligtvis... så där stod jag med ett handbagage på 16 kg och en resväska på 20.7 kg. Plus min "handväska" (aka: överfull väska med dator, tidningar, bok, vatten och alla "nödvändiga" saker som jag alltid bär med mig, man kan hitta allt i min väska)... Äntligen var jag framme vid incheckningen och puttade graciöst (läs: med all min kraft) "handbagaget" under disken så inte tanten skulle se den och vilja väga den (hej övervikt). Checkade in resväskan och allt var frid och fröjd.
Kom till säkerhetskontrollen: svettig, trollhår och jag vet inte vad. Konstigt nog släppte dom igenom mig och HÖR OCH HÄPNA jag kom igenom med diverse vätskor som deo, hudlotion osv. utan såndär töntig påse som man ska lägga dom i (snälla kan någon förklara mig exakt VARFÖR man ska lägga dom i påsen?! Som om det skulle hjälpa när jag vill döda piloten med min deo liksom...). SAMT ännu mer HÖR OCH HÄPNA: EN PINCETT!! AHA, det som tydligen är SÅÅÅÅÅÅ viktigt att man inte tar med sig. Allt detta kom jag igenom med, som den lilla ligist jag är.
Kom igenom i alla fall (som sagt: konstigt nog) och började med att gå åt helt fel håll. Kände mig dum i huvudet och som om alla tittade på mig. Så jag fick släpa mitt 16 kg tunga handbagage samt "handväskan" (med en astung mac i) hela vägen tillbaka och sen några mil till. Lyckades komma ombord på flyget också. Tjejen som satt bredvid mig måste nog ha trott att jag var allvarligt sjuk. Jag nös säkert 8 ggr i rad och snörvlade och hade mig, samt att jag svettades som en gris eftersom det var så varmt i flyget... OCH så satt jag och nickade vidare även här på flyget. Sov mig igenom hela flygresan. Missade "tyvärr" snackset som delades ut, en gammal macka.
Kom till Schweiz och där började väl det värsta. Trött som en gris och fortfarande lika svettig. I zürich var det säkert 25-30 grader så jag slutade ju inte direkt att svettas. Svarta långbyxor, svart stickad tröja och converse, jag var verkligen klädd för högsommar...
Köpte tågbiljett och satte mig i godan ro på tåget och längtade till min säng. Tänkte att nu, nu är det inte långt kvar. Där hade jag i alla fall fet-fel. Tåget stannar två stationer innan zürich och högtalaren ropar ut något som jag inte förstår ett dyft av. "Ska alla stiga av eller bara några?" är typ det enda jag fattar och det som ni förstår gjorde ju ingen nytta. Jag fattade ingenting.
Alla stiger i alla fall av och även jag (grupptryck). Släpar väskorna (36 kg + "handväskan") upp och ner, upp och ner för trappor och kommer fel och "nej, här går inget tåg till zürich". Tårarna var nära, kroppen och fötterna smärtade, väskorna vägde sjuhundra kilo och jag kände mig äcklig och svettig.
Mitt i all denna hysteri kommer en ängel. En snäll kille ser (ÄNTLIGEN, vart fan är alla gentlemän?!?!) ÄNTLIGEN hur jag kämpar med hela mitt liv med alla mina väskor och hjälper mig uppför trappen och senare även in på tåget (överlycklig). Svettas sedan vidare på tåget och äntligen är jag i zürich. Även här hjälper denna kille-utan-namn mig med mitt handbagage... sen skulle han möta upp en vän. Nåväl. Missar ett tram precis och sitter i värmen med mitt nya liv packat i väskor. Kommer på tramet till slut och släpar mina väskor sista biten uppför backen till huset. Då var måttet rågat. Bägaren var nära att rinna över.
Men här slutar inte skiten. Nejnej. Varför ska något vara lätt för mig? Nejnejnej. "A" som jag bor hos i två veckor har skrivit ett sms och förklarat att hon lägger ut nyckeln i mitt fönster. Okej tänker jag och letar i 30 minuter. Jag tänker att jag är säkert för trött för att se den... letar vidare. Tillslut tänker jag att hon kanske har lagt den någon annanstans eller glömt bort det, men jag kollar i brevlådan och TADAA där ligger skitnyckeln.
Sen sov jag till klockan 18.00.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar